Frågan ”Hur många lampor finns det i klassrummet?” inbjuder inte till lärande medan frågan ”Jag räknade något här i klassrummet och jag såg att det finns 6. Vad kan jag ha räknat?” aktiverar eleverna därför att det finns många olika ”svar”.
Eleverna föreslår ”det kan vara lamporna – fyra där och två där” eller ”det kan vara blommorna i fönstren – tre där och tre där” eller ”kritaskarna – fem där och en där” eller ”sex fönster” eller ”sex bokstäver där och inga där” osv. När jag som lärare ”tar tag i” deras förslag ställer jag frågan ”Hur kan man skriva det här på matematikspråket?”
I varje klass finns det/bör det finnas elever som föreslår 4+2, 3+3 och 5+1 och 6 och 6+0. De kan det från sina tidigare lekar. Kommer inget sådant förslag från eleverna får jag då som lärare lov att säga hur, därför att eleverna redan innan jag kommer med ”kunskapen” har fått tänka självständigt. Det sistnämnda förslaget ”sex böcker där och inga där” (6+0) är intressant att jämföra med ”sex fönster” (6) eftersom det på matematikspråket beskrivs olika. ”Finns det fler möjligheter” Hur vet vi att vi hittat alla?” är mina följdfrågor. ”Kan ni se något mönster”
När man arbetar matematiskt söker man mönster; vissa mönster kan man generalisera tidigt. Mönstret här blir då:
- 6
- 6+0
- 5+1
- 4+2
- 3+3
- 2+4
- 1+5
- 0+6
Dessa uttryck beskriver olika verkligheter även om mängden/antalet är detsamma. Uttrycken är namn på samma tal, men svarar mot olika verkligheter. Frågan
”Hur vet vi att vi har hittat alla möjligheter?”
kan bara besvaras om man arbetar matematiskt och ser ett mönster (se ovan).
Ibland måste man se talet 6 som 5+1, men ibland som 1+5. Vid beräkning av 5+6 bör man se talet 6 som 5+1 men vid beräkningen av 9+6 bör 6 ses som 1+5. På samma sätt: Vid beräkning av 15-6 måste man se 6 som 5+1 men vid beräkning av 21-6 måste man se 6 som 1+5. Det är så man ”kommer över 10” – det finns inget annat slag av tiotalsövergångar. Algoritmer, växlingar och komihåg överlåter jag helt och hållet till historieläraren. För 2019 och framåt är detta historia!
Lite längre fram kommer jag att ta upp huvudräkningsstrategier som gör det möjligt att få elever att bli goda huvudräknare- utan penna!
Att arbeta med matematikens symboler och matematikens språkinnebär att man inte låter eleverna räkna på traditionellt sätt i en räknebok.
Jag tillåter aldrig att någon elev vid något enda tillfälle vid någon enda matematiklektion räknar på fingrarna – även om de går i årskurs 1. Det finns bara en anledning till att räkna på fingrarna och det är att få rätt svar. Elever kommer inte till skolan för få rätt svar och den enda anledningen till att man tillåter elever att räkna på fingrarna torde vara att man tror att eleverna kommit till skolan för att göra rätt. De är i skolan för att lära sig det de inte kan!
Att det finns elever högt uppe i skolåren som räknar sina fingrar varje dag är en ren katastrof! För elevens framtida matematikutveckling och för Sverige! Skolan är inte ett ställe dit man kommer för att visa vad man redan kan. Det är ett ställe där man ska lära sig det man inte kan!